söndag 28 februari 2016

Lillebror leker paparazzi





Simpla, sneda men vardagliga.

lördag 27 februari 2016

Yesterday

Igår så var det faktiskt jätteroligt att rida. 
Haha, det låter ju som om att det aldrig är roligt, men visst är det bättre dagar också, lika mycket som mindre bra dagar. Jag har/ska bara försöka att lämna bort att nämna, och då fokusera på allt det negativa, för att få bort de tankarna ur min hjärna. Men igår var en ännu bättre dag än "normalt", roligare än vad det brukar vara och mera motiverande än vad det brukar vara!
Vi red Puuhis och Dixie på samma gång och båda två gick faktiskt jättebra. Puuhis gjorde övergångarna mycket bättre än förrut, jämna "överflytande" övergångar som gick uppåt och hans rygg kändes vara med hela tiden. Skritten, traven och galoppen kändes så mycket mer balanserad, uppåt och energisk än förrut. Yes, va kul!
Dixie har också utvecklats massor och har börjat röra sig så sviktande och fint! Vi har så fina och duktiga heppor! <3

På tal om duktiga heppor så ska duktiga Maxi flytta till sin nya ägare på söndag. En newforest ponny som varit i skolning hos oss i över 2 år, ända sedan han blev inriden. Lite ledsamt är det ju, men samtidigt, livet måste ju gå vidare, för alla. Tacksam för de människor man lärt känna under denna tid och den ponny man fått lära känna och utvecklats med.














<3





torsdag 25 februari 2016

Står vid en korsning

Så många tankar, så många möjligheter och så många-yra-viljor. 
Det är inte lätt att välja då, vad ska du göra och vad ska du satsa på.
Det finns flera alternativ, men vilken av dem ska man välja så att man väljer rätt?

Not easy at all.

Istället för att kanske komma fram till något vettigt, så känns det som om man bara yrar omkring för att slippa ta "konflikten" med sig själv att fundera. Jag antar att tankarna måste få gro en liten stund och att man tids nog känner vad som är rätt beslut att göra. Men svårt, jättesvårt, att bara kunna ta det lugnt då du egentligen vet att du skulle behöva fatta ett beslut.

Hur som haver, livet rullar på endå, fastän man funderar eller inte.
I helgen hade vi trängar för Mia, finally! Nästan tre år sedan vi sist fick hit henne..!
Det var givande, intressant men också ett "slap in the face" - moment. Och det driver också på mig till att välja riktining i korsningen..
Puuhis kändes bättre på söndag och jag fick massor med bra råd och vägledning med honom. Så skönt att även hon känner Puuhis från förr och har tränat honom, det gör det hela lite enklare.
Lolli var jag bara med en liten stund på lördag och hon var också duktig, fick även där bra vägledning till hur jag ska sen fortsätta.

Urmysig bild från dagens myspys-promenad.

Sen var det ju detdär att fortsätta träna själv och försöka känna efter och lita på det du känner också..
Men vi har kämpat på, det har ändå kännts helt okej, visst lite förvirrande ibland men det måste få sin tid när man ska spara all ny information och sedan få ut det in action i kroppen på hästryggen.
Fick lurat med mig lillebror i tisdags så han filmade en hel del åt mig, vilket är skitnödvändigt, och jag fick själv se vad som hände och hur det sedan såg ut när jag kännde att det hände något visst i kroppen på han.
Egentligen så skulle det ju bara vara enklaste att ha speglar hela varvet runt i manegen, så skulle man alltid se lite själv hur det ser ut, när det känns något visst, haha.

Innan Mia åkte hem så satte hon iglar på min rygg, två uppe mot nacken och två nere i ländrygg.
Och yess, vad jag mår bättre nu - i hela kroppen! Så otroligt skönt att nåt fungerar och underlättar..! Det har nu inte varit nåt problem att träna varken på hästrygg eller på gymmet, amazing små äkkelkryp dedär iglarna! <3



Har fått mina första papper från Åbo Akademi och det känns bra.
Inlämningsdatumet för den sista examensuppgiften närmar sig och jag försöker kämpa på med att få klart dendär arma långa uppgiften. Ska bli så skönt när allt bara är klart och du har papprena i handen..!

torsdag 18 februari 2016

En ny kompis!

Yay, haha. 
För snart två veckor sedan, köpte vi en egen liten Shetlandsponny-kompis till Lolli.
Pretty Woman, 5 år och är skäck. Blåa ögon och är jättesöt.
Det tyckte inte Lolli dock.. Men så tycker hon alltid om alla nya kompisar den första veckan.

Tanken var ju inte att vi skulle köpa fler hästar och absolut inte att byta favoritkompis åt Lolli nu strax innan hon ska föla, men eftersom vårt fodervärds-kontrakt snart skulle gå ut på våran dåvarande foderponny (shettisen Almo) så hade vi inte så mycket till val.
Lolli behövde en ny lite go kompis att vara med.

Jo, det är klart, vi skulle bara kunna sätta en annan av våra stora hästar med henne istället för att skaffa en ny liten åt henne. Men Lolli hatar stora hästar. Nu lät det ju som hon skulle ha sagt det rakt ut själv, vilket hon inte har gjort, inte med ord, men visat klart och tydligt att hon vill inte vara med någon som är större än hon själv det har hon.
 Hon stressar bara upp sig och skulle allra helst vilja ge stryk åt de större hästarna. Och då är det ju totalt onödigt att hon ska tvingas gå med de större hästarna då hon ganska enkelt kan få en mindre kompis som hon tycker om och kan vara lugn med.

Så nu har vi då en liten shettis då också.
David tömkör henne och hans kusin rider henne ett par gånger i veckan.
Lolli har insett att den lilla fläckiga lurvbollen är ett sto med samma åsikter om andra hästar (speciellt valacker) som hon har och de går nu sida vid sida, ser nöjda ut och verkar prata skit om de andra hästarna tillsammans. Bättre än så kan det ju inte bli.

onsdag 17 februari 2016

Det rullar på

Ja, det gör det.
Hästarna jobbas i den takt jag orkar och hinner. 
Examensuppgiften inom socialpsykologi, förhoppningsvis den sista också, har jag börjat på med men huj, helst av allt skulle jag bara vilja strunta i den nu för tillfället. Jag skulle inte alls orka tänka sådär mycket nu.
 Men, det är att ta lite i taget.

Lolli och jag har varit ute och promenerat i skogen(L har ätit blåbärsris egentligen.. ;) ), bara haft det mysigt och borstat massor eller så har vi jobbat lite i sakta lugn takt. Bebisen i magen växer så det knakar och snart är det inte länge kvar innan det är dags.. Hon är i fucking 9:nde månaden nu!!

Sötaste, duktigaste lill-flickan!

Jag och Puuhis kämpar och på.
Det märks tydligaste då jag rider honom, att min rygg är helt vriden och låst & det gör mig irriterad. Att det ska vara så svårt att hålla ryggen rak och i skick.. Men okej, jag har ju inte de bästa förutsättningarna heller att ha en bra rygg, men jag måste ju göra det bästa jag kan utav det vad jag har. Och hittills så har det varit mycket bättre, men nu igen så börjar det märkas av nånting konstigt. Ska besöka fysioterapeut och jobba ännu hårdare för ryggen. Det blir så mycket lättare bara man sköter sig.
Hur som haver, trots mina "krämppor" i ryggen så har det ändå kunnat kännas bättre och bättre med honom. Jag blir vanare med större häst och jag börjar hitta knapparna. Det är bara att kämpa vidare!
Ska bli så skönt och kul att Mia Kainulainen kommer från södra Finland och håller träningar åt oss till helgen!!! Det blir ju liksom inte så speciellt ofta som vi får hit våran tränare eller som vi kan slippa ner dit.
Puuhis är med och tränar både på lördag och söndag och Lolli är också med båda dagarna, men bara 5-10 minuter och visar upp sig. Då vet vi nuläget, får lite tips och kan träna aktivare och delta i aktivare träningar sen efter att hon har fölat och satts igång igen. Ska bli jätteskoj med träningar, yay! :)

Puuhis i september ifjol.
 Skulle behöva ta nya bilder utav honom, han har lagt på sig mera muskelmassa sen då. :)

Mitt i allt annat yrande så kan jag ju ändå berätta om gårkvällen som spenderades i Nykarleby. 
Vi var nämligen på föreläsning för Tony Irving. Var verkligen skeptisk innan, men åkte därifrån positiv, med en helt annan bild utav honom och med en massa goda tankar och ideer att ta med sig och ha nytta utav i livet. Jag blev till och med så "fascinerad" utav hans sätt att ha klarat sig i sitt tuffa liv med så små enkla och nyttiga knep, att jag köpte hans nyligen släppta bok; Life, Love and Passion.
Har redan kommit halvvägs igenom den och jag gillar den. Ja, den innehåller väldigt mycket om hur svårt han hade det med att bli bekväm med sin läggning (bl.a.) men han får jättebra "medlagt" tankar och lösningar på saker och ting som vem som helst kan ta nytta utav. Och det är jag fascinerad av. En naken bok om en egentligen helt vanlig människas liv som visar hur han tappar fotfästet i relation till han själv och till de hans nära och älskade men som även berättar hur han har tagit sig tillbaka och blivit till den trygga person han är idag.

Ofc, den obligatoriske "vi möter någon som inte är ifrån Finland/Esse"- bilden. Hehe. En aningens pinsamt kändes det ju..





fredag 12 februari 2016

Tidernas mest yriga inlägg

Vet inte när jag sist har varit såhär trött, yr och "osammanhängande".
Kanske har jag aldrig varit såhär pass borta tidigare, haha.

Nej. Jag har slutat helt med en medicin som jag har tagit nu regelbundet mot panikångest-attacker. Jag ville inte själv börja äta någon dum medicin för något sådant idiotiskt, men eftersom gropen redan var såpass djupt grävd att jag inte slapp upp ur den själv eller med terapi-hjälp så behövdes medicinering sättas på för att kunna göra en förändring till det bättre.

Jag kunde inte ens vara hemma avslappnat utan var hela tiden på helspänn, "när kommer ångesten, när kommer ångesten...". Och så går det ju inte att leva. 
Att ständigt fundera ut när och var ångesten kommer att dyka upp. Eller fundera vilka slags sjukdomar man har eller kommer att få..

Det är ju sånthär som jag har skrattat åt innan. 
Det finns inget som heter "ångest", "panikångest" osv. Det är bara en grejj man diagnostiserar sig själv med och börjar skryta med för att skaffa sig uppmärksamhet. Fy vad löjligt, helt skrattretande löjligt.
Så har jag tyckt innan. 
Och ibland kan jag väl ännu tycka lite likadant. 
Det känns löjligt att ha ångest, skrattretandelöjligt. Tänk, kanske andra tycker precis samma sak om mig nu, så som jag har tyckt innan? Det är mycket möjligt.

Men under dethär året med medicinering så har jag kommit fram till en del saker.
Det är inte löjligt.
Det är inte löjligt att ha ångest, panik eller depression.
Det som är löjligt är det samhälle som vi lever i idag. Det som driver oss till såna saker som ångest, panik, depressioner, utbrändhet osv. listan kan göras lång på de symtom som vi får utav samhället eller ens livssituation som kanske är påverkad utav samhället.
Det som är löjligt är läkare som vägrar ta en på allvar när man mår dåligt och behöver hjälp. 
Det som är löjligt är att uttala sig om någonting som man egentligen inte har en blekaste susning om vad är. Man kan inte säga att man tycker att det är löjligt, om du inte har varit där själv och prövat på.

Att man mår dåligt, är inte löjligt.
Att man kan erkänna att man mår dåligt är inte heller löjligt.
Det är starkt.

Jag har själv mått otroligt mycket bättre under dethär året som jag ätit medicin. Jag har inte suttit dränkt i mina egna tankar angående sjukdomar och ångest varje dag. Visst, vissa dagar var rent utav ett helvette i början, men sakta men säkert så kunde jag börja ta mig upp ur min egen grävda grop och börja leva igen. De dagar då det har varit mycket bättre så har jag varit helt förvånad över hur bra det kan kännas, att bara vara och inte oroa sig hela tiden. Det är ju hel ljuvligt! Så vill jag ha det så mycket och så ofta som bara möjligt.
Frågan var ju då den, hur ska jag göra för att få det då?
Svar: Ändra på din livssituation, ändra på någonting. 
Vill du få en förändring måste du ge en förändring.

För mig var det att hoppa av jobbet, ta en lång paus och hitta ett annat jobb som passar mig bättre och som jag trivs med senare. Under den långa paus tiden så gjorde jag bara det som kändes bra för mig. Kändes det bra att bara sitta och läsa en bok hela dagen så gjorde jag det. Känndes det som att jag orkade och ville rida så red jag. Jag gjorde bara det som var kul och det som kändes viktigt för mig, för det är det som ger någonting och hjälper dig komma upp ur din grop. Inte att tvinga sig. Inte i en sånhär situation.

Efter pausen började jag jobba igen, men på en helt annan jobb-plats.
Jag var egentligen livrädd för att börja jobba. Tänk om jag åker tillbaks rätt ner i gropen?
Tack och lov, fick jag då och har ännu, världens bästa arbetsplats och det har bara hjälpt mig uppåt.
Och även här var jag lika förvånad, att det kan kännas så bra att jobba, så skönt och avslappnande. Får det verkligen vara så?

Jo, visst ska det väl det.
 Klart, livet ska ha sina ups and downs men sådär i grund och botten så ska det kännas bra.
Och nu försöker jag att behålla dehär positiva banorna som jag har lärt mig att hitta, nu då jag har slutat med medicineringen. Jag vill leva ett liv där det känns bra, för att jag kämpar och gör det bra, utan medicin.

Det är nu femte dagen utan medicin och kroppen har börjat reagera. Eller rättare sagt, hjärnan.
Den går lite i strejk och gör uppror då den inte får sina substanser som den nu har blivit van att få regelbundet. Yrsel, darrningar och små "el"stötar som kommer nästan hela tiden nu, är det jag har märkt av. Obehagligt, det är det. Men samtidigt så känns det bra att ha kommit så långt att jag får sluta med medicinen. Utsättningssymtomerna är ju övergående, det är bara en liten del utav att finally ha kommit så långt att jag kan kontrollera mig själv, mina tankar osv.
Det känns bra ändå.
Yrt, men bra.

Fattar inte att jag klickar på publiceringsknappen efter att ha skrivit detta yrande.
Men varför inte?
Tyvärr har det ju bara blivit mer o mer vanligt att vi får just, ångest, depressioner, utbrändhet m.m.
Det är inget vi kan gå och blunda för. Det är bara ren sanning, svart på vitt, att tiderna förändras och kanske saker och ting inte alltid förändras till det bättre..
Vi är inte robotar. Vi kan inte jobba och fungera till 100% 24/7.
Vi är människor, levande varelser som har känslor och tänker.
Det är något som alla måste ta i iakttagelse.
Och märker man av tidiga tecken/symtom på utbrändhet, depression osv. på sig själv eller någon annan. Ta emot den hjälp du kan få.
För man ska inte behöva må dåligt eller vara stressad.

tisdag 9 februari 2016

Rekommenderar

..åt alla.
Oavsett vad du håller på med.
Kom om ni bara har möjlighet och delta eller som åskådare på Mia Kainulainens träningar vid Stall NH 20-21.2 2016.
Pris för 30minuters privatlektion är 60e. ( Tillkommer manegehyra 5e. )

Mia Kainulainen tränar bl.a. för Jean luc Cornille!

Tag tillfället i akt och delta eller kom som åskådare!

Det är annars hos Mia som både jag och David har varit och tränat hos nere i Kyrkslätt. En väldigt intensiv-jätte-lärorik tid med massor med erfarenheter som vi har kunnat ta med oss hem sen. För mig var det riktigt en "ögon-öppnare-tid" som verkligen fick mig att inse att det finns mera, mycket mera att lära och förstå.

Hemmagjort häst-solarium?!

What?
Och dessutom mycket billigare. Mycketmassor billigare.

Såg en länk igår via Hippson om en kvinna i Sverige som hade gjort sitt egna hemmagjorda häst-solarium med infraröda gris-värmelampor
Detta är något jag definitivt kommer att testa att göra själv också. Att man inte har kommit och tänka på det själv förut, helt otroligt..

Bild lånad ifrån Hippson.

Upp med infraröda grisvärmelampor i vattenboxen och du har ett solarium! Dessutom så kan man också med dehär grislamporna, ändra höjd på dem hur enkelt som helst.
Amazing, haha.

fredag 5 februari 2016

Duktiga heppor




Suddiga bilder av Lolli från igår. <3
Hennes mage börjar bli stor och det märks att hon börjar bli tröttare snabbare så vi trappar ner ännu mera bara. Nu håller vi ju ändå på max.10min men vi får ta det ännu lugnare och snart så får det bli mamma-ledigt ett tag..

Hon kämpar på jätteduktigt. Nu rider vi bara lite olika rörelser i skritt och sedan litegrann i traven. Och känns det jättebra redan i lite skritt så kan vi avsluta redan efter ett par minuter. Helt onödigt att hålla på länge och ta ut henne. Huvudsaken är att hon får göra någonting, både för sitt huvuds skull och för att hennes kropp ska orka hållas i balans.
Super kul också då hon kan gå minst lika bra vid hand som från ryggen! Du behöver bara påminna litegrann om balansen/rakriktning och begära trav så kommer hon in i världens pomppigaste och luftigaste trav helt lugnt! <3

Var egentligen inplanerat träningstävling för Puuhis del på lördag men tävlingen blev tyvärr inhiberad. Lite synd för det har kännts mycket bättre nu de senaste dagarna med honom.
Något som har hjälpt mig massor redan är min PT-träning. Det har gjort mig mera motiverad till att orka träna mera och kämpa för att förbättra konditionen, samt så har jag börjat hitta min egen kropp mycket lättare nu på Puuhis ( jag flaxar inte lika mycket omkring längre, haha ). Det lönar sig och kommer att löna sig ännu mera, verkligen, att ha någon som piskar och på ifall det behövs och ger morot när det händer nånting. Åtminstone så har det hittills fungerat för mig i alla fall.
Ska nu träna själv nu i nästan en månad med de medel, tips och träningsprogramm jag har fått och så ska jag träffa pt:n igen sedan för att se hur vi jobbar vidare och om det är något jag måste gå tillbaka till och träna ännu mera. Spännande! :)

onsdag 3 februari 2016

Drömprinsen




Det är jobbigt, psykiskt och fysiskt. Att ha en helt annan sorts typ av häst som du ska förstå dig på, som är mycket större och helt enkelt så mycket mera häst än vad man är van vid. Men sakta men säkert så börjar vi bara hitta varandra bättre och bättre och då blir det ju också massor lättare. Träning och tid, det är nycklarna, det har vi sett förut. Och trots att det kan vara ganska jobbigt vissa dagar så gillar jag denna gulleklimppen bara mer och mer. <3 

Det kan vara så skönt när jag sätter mig upp på Lolli en liten stund efter att jag ridit Puuhis.
Lolli är som handen i handsken, allting känns bara så lätt, balanserat och enkelt med henne. Då när jag sitter och njuter på henne så tar jag med mig den balanserade känslan i mitt huvud. Så vill jag att det ska kännas med Puuhis också. Men vägen dit med Lolli gick ju inte över en natt precis och ännu har vi en låång bit kvar att gå. Men den biten Lolli och jag har kommit hittills har varit mer än förväntat. 
Träning och tid, det behövs massor med träning och tid. Det blir lättare.

Bara en liten påminnelse till mig själv, haha.