söndag 31 juli 2016

Man blir lite trött helt enkelt

Yep.



fredag 29 juli 2016

Invaliden kryckar på

Benet och knäet börjar kännas lite bättre faktiskt.
Knäet börjar tåla lite rörelse och är inte lika svullet och ömt längre. Dock ser ju vristen ut att snart föda.. Men vi kämpar vidare bara, sakta men säkert så blir det ju nog bättre!

M har varit och jobbat Lolli åt mig två kvällar nu vid hand. Jag får leka "invalid-coach", sitta med benet i vädret och förklara enligt bästa förmåga. Och det har gått riktigt bra! Fastän det börjar klia i fingrarna utav att sitta o se på så är jag ändå glad att se att L får jobba, hålla igång och att hon gör det duktigt o snällt.

Moa & Lolli :)

Mys-pys <3
Sen så har jag väl börjat få lite väl mycket tid här emellan, när alla möjliga slags ideér börjar dyka upp ifrån allt och ingenstans.. Några är jag ju till och med kapabel till att "förverkliga" trots invalid-situationen och det är ju roligt! :)

Snapchat: sarisnaarbackaa
Tur nog har jag en duktig datanörd till bror som kan hjälpa till när systeryster har tagit sig vatten över huvudet, till exempel som idag haha.
Ska bli spännande och se om denna idé är något man kan börja använda sig utav..! :)


tisdag 26 juli 2016

Det ordnar sig!

Ibland blir jag bara så himla varm och glad!
Att det finns sånahär människor som vill hjälpa, försöka och ställa upp..


Hatten av, hatten av..!


Just nu, här, idag så känns det som att allting kommer att lösa sig riktigt bra till slut. Det kanske inte kommer att kännas så varendaste minut men innerst inne så vet jag att det ordnar sig. Det blir bra. Och det är också så skönt att kunna "lita" och "tro" på det.








måndag 25 juli 2016

Inte som jag hade planerat

Nyss hemkommen från kirurgen i Kokkola.

Det var ju kanske inte riktigt det som jag hade hoppats på.. Men "domen" var ändå väntad.

Frakturen sitter på ändan av ett ben strax ovanför vristen. Den hade börjat läka ihop, men bara i "början på frakturen" där benen var som närmast varandra. Så det kommer nog att ta en stund till innan frakturen är helt och hållet ihopläkt..

Om jag inte minns heelt åt skogen nu så satt frakturen i ändan av vadbenet..

Knäet hade jag trott att blev bra ganska snabbt efter olyckan eftersom jag inte har kännt av nån värk eller så. Lite ont har det ju allt gjort när man har klämmt och kännt på det och så har det ju nog varit ganska svullet också, men jag har liksom bara inte reagerat mera än så på detta.

Nu när kirurgen kollade igenom hela knäet och vristen + såg röntgenbilderna och magnetröntgenbilderna så syntes det helt tydligt att när knäet hade varit ur led så har det töjjt på en massa ledbands saker i knäet som typ hade "samlats" under knäskålen och var nu inflammerade.. När han test-gjorde lite rörelser på knäet så gjorde det något fruktansvärt ont och det tålde knappt nån rörelse alls av knäskålen..

Så summa summarum; inget gips på benet för då skulle jag inte slippa på rehabilitering med knäet. Kryckorna ska jag fortsätta att gå med (ofc) och även vristen ska smått börja rehabiliteras försiktigt. Sjukledig ännu 2 veckor till och sen ska knäet och vristen genom röntgas igen för att se om det har blivit några förändringar i knäet och i vristen. Om det inte har skett några förändringar i knäet så kommer det antagligen behövas åtgärdas och om vristen ännu till inte har läkt eller inte läkt rätt så kommer det att ta ganska så jättemycke längre innan jag är fullt återställd igen..

Men här igen, ja ska kämpa, hoppas och tro på att det skulle ordna sig på de 2 kommande veckorna av vila o rehabilitering. För visst kommer det att ordna sig, kanske inte idag eller imorgon men nån dag!

Lite bitter är jag ju.. jag hade ju tänkt börja rida själv denna vecka.. 

Today is the day!

Håller tummarna!
Idag ska gipset tas bort!
Wihoooo!

Känns ju lite löjligt att man är såhär över exalterad över att få bort gipset efter ynka 2,5 veckor, jamenar det skulle ju ha kunnat gå så att jag skulle ha hamnat att opereras och ha gips 6 veckor och mera.. Men jag är glad över att det gick bra och att det räckte med bara gips en sån kort tid.
Ja, ska vi hoppas i alla fall. Jag har ju inte varit till kirurgen ännu..


Först ska gipset sågas bort, sen ska benet genom röntgas och kirurgen ska titta på bilderna och benet. Sen kommer domen..
Hoppas på en positiv dom!


lördag 23 juli 2016

I Saris filosofiska hjärna

Ibland är nog allting extremt jobbigt.
Liksom ännu jobbigare än annars, haha.

Nej, men på riktigt. Ibland så skulle jag bara vilja ge upp och slänga mig i närmaste dike och ligga där och vänta på att någon ska komma och säga åt mig hur jag ska göra, när, var osv.
Jag vill liksom försvinna ifrån det som känns jobbigt. Just nu så känns framtiden jobbig, framför allt då med hästarna när jag inte har hundra på klart vad jag vill, när jag vill och hur jag ska få det att bli så bra som möjligt.

Och det är ju sånahär gånger man skulle behöva orka vara stark och lite släppa pressen och taget om alltruntomkring för att bara komma upp ur detdär förbannade diket som man ligger och ruttnar i. Ge allting lite tid för att komma ikapp sig själv och för att småningom få utrett lite tankar. För de går ju inte att pressa fram, de måste få komma och de kommer, när man låter dem få ta sin lilla tid på sig.

Men det är ju just det som är jobbigt.
Att bara ligga lågt och inte stressa fram all the fucking time. Att känna att ingenting tydligt och konkret händer - det är jobbiga grejjer för mitt huvud.
Jag vill ha en tydlig och detaljerad plan på nu-läget och framtiden, först då kan jag känna mig avslappnad och då kan jag "lura" mig att känna mig "lycklig" för att framtiden känns planerad och säker. Och det är här som jag ska försöka vända på kakan.

Jag behöver inte veta eller ha hela framtiden planerad just precis nu.

Och det är helt okej att jag är lite fundersam nu. Livet tar ju inte slut bara för att man är lite confused och stannar upp ibland.

Det fungerar just precis så som jag skrev tidigare; tankarna och idérna kommer när man låter dem få ha lite space och tid på sig. Så, jag måste bara våga släppa efter och låta allting vara nu en liten stund. I sinomtid så kommer svaret på mina funderingar lika tydligt som ett slag i ansiktet.

Och det är ju dethär som e det sjukaste.. Att jag känner att jag tycker att det är jobbigt att inte veta någonting säkert och då stressar jag ännu mer och undrar hur nånting ska reda upp sig. Men, så någonstans innerst inne så vet jag ju att jag inte måste ha bråttom någonstans och att allt behöver få sin lilla tid bara..

Nej, usch vilket yrande. Men vad ska jag säga.. välkommen till mitt huvud och min värld just nu? Jag vet vad jag borde men vill inte riktigt veta samtidigt som jag inte riktigt vet säkert..? Typ så ja.

Sommartider


Bilder från en väldigt varm dag i fäboda!
28 + grader ute och det känns verkligen!
Varken människa eller djur behöver göra nåt mer än nödvändigt när värmen är såhär extrem och solen den bara gassar på. Usch, om jag bara inte hade benet inpaketerat i gips så skulle jag bo i det svala vattnet nu. Men snart, förhoppningsvis, ska det gå att göra också..!

Trodde inte att jag skulle säga dethär och allra minst såhär hastigt, men jag längtar såå tills jag får sitta på hästryggen igen..



onsdag 20 juli 2016

Utnyttjar invalid-tiden

Det verkar som att sommar-vädret har anlänt på riktigt nu!
Strålande sol, kok-hett och klarblå himmel. Underbart!
Man skulle ju allra helst bara ligga på stranden vid villan eller hitta på nåt annat sommar-äventyr när vädret är såhär härligt. Men, jag får ligga lågt nu bara, åtminstone en liten stund till..

Jag försöker att utnyttja både vädret och invalid-tiden till att få gjort andra saker som man kanske annars aldrig skulle ta sig tid till att göra i den "normala" vardagen. Som att lappa och sy ihop alla hästgrejjer som bara har blivit lagt till sidan för att man "nångång" snart ska fixa dem, men som aldrig har blivit fixade och högen den har bara vuxit..
Med symaskinen ute i solen på altanen och med favoritmusiken på, så kändes det riktigt trevligt att sitta och sy faktiskt. Jag fick ju liksom både vara ute o njuta men ändå få gjort någonting vettigt på samma gång - även om jag är mer eller mindre invalid.
Någon timme senare är "trasiga-högen" utrotad, för tillfället i alla fall, och mitt behov av att få nånting gjort är lite nerlugnat.

Snälla M har varit och jobbat Lolli vid hand åt mig idag igen, guld värt!! Och jag har till och med varit med och kollat lite när hon har jobbat sin egen häst vid hand. Riktigt roligt!

Snart, snart, snart..
Nej, nu ska invalid-tiden fortsätta att utnyttjas.. Det är alla lädergrejjor här till näst. De ska få sig en rejäl inoljning!

tisdag 19 juli 2016

Fortsättningsvis tacksam!

Igår var min snälla vän Moa och hjälpa mig med att jobba Lolli vid hand (jag kan ju inte ens göra det, suck) och att sortera en del hästgrejjer. Mega tacksam o glad för det!
Jättekul och se hur glad Lolli var över att få jobba en liten stund och hur mycket hon försökte o kämpade för att faktiskt göra sitt bästa. Hon e så duktig lilla sessan! <3

Lollsan, sommaren 2014.

Det är annars dag fyra nu utan värkmedicin! Wohoo!!
Resten av kroppen börjar också kännas mera "normal" nu, inte lika mörbultad svullen och sjuk. Och det är jag riktigt glad över, att det gick så bra som det gick och att det ger sig så bra som det gör.
Håller alla tummar och tår för att jag ska få förbli utan gips och kryckor på måndag.. Det känns lite tveksamt och långsökt men läkarna menade att om allt läker fint så borde vi kunna göra så..

Ikväll har Puuhis sin första provridare.. Jag är så nervösrädd men ändå glad.. Jag håller förståss tummarna för att det ska klicka..!

<3 <3 <3


söndag 17 juli 2016

Tuffa beslut

Att känna att det inte går att fortsätta så som det är måste vara något utav den jobbigaste känslan som finns. För då vet du att endera så sväljer du klumpen och försöker fortsätta och ser hur det går/hur länge det går eller så måste man göra nånting annorlunda för att få nånting annorlunda. Ett beslut måste tas.


Uäk, hatar förändring samtidigt som jag älskar den.
Hat-kärlek helt enkelt.


Jag är ständigt på jakt efter nya möjligheter och äventyr men samtidigt är jag inte redo att släppa taget om nånting som känns tryggt och säkert. Och det är ju lite jobbigt. Det går ju liksom inte riktigt ihop med varandra, att man inte är redo att göra annorlunda för att få nånting annorlunda samtidigt som man ändå vill ha nånting annorlunda.


Men nu är ett beslut taget.
Och det kommer nog att bli bra även om det känns pissohelvette just nu.


<3
Min lille Puuhis är till salu.. <3

Och det känns som att jag gör mitt livs dummaste beslut att sälja honom. Men så känns det ändå någonstans, när man tänker logiskt och frammåt, rätt på nåt väldigt konstigt sätt..
Min ork, tid och pengar räcker inte till att satsa fullt ut på två hästar och samtidigt ändå försöka leva och göra andra saker i livet som också betyder väldigt mycket för mig. Så då får jag börja prioritera..

Puuhis behöver mera och mest tid och satsning än vad jag kan erbjuda honom just nu. Det svider nåt hemskt men det är rättvisast mot både honom och mig. Jag vill verkligen att mina hästar ska få all den tid och satsning de behöver och så som min situation är just nu så har jag bara möjlighet att satsa på en häst ordentligt. Så jag har gjort valet att sälja Puuhis till någon med mera möjligheter och så ska jag satsa allt det jag kan och har på Lolli. Jag kan inte satsa sådär halvt på två hästar, det är endera all in eller nothing.

Om detta är "rätt" beslut vet jag inte.
Men sålänge det är jag själv som har tagit beslutet och för vårt bästa så hoppas jag på att det skulle vara rätt beslut..

Contesto <3



torsdag 14 juli 2016

En dag i taget

Det blir lite bättre för varje dag som går.
Värken, ömheten och stelheten börjar lätta.
Ännu en gång, otroligt tacksam för att det gick så bra som det gick..

Måndagen den 25 så ska gipset tas bort och nya röntgenbilder ska tas på vristen. Får bara hålla tummarna för att läkningen ska ha gått snabbt och bra och att jag får starta fysioterapin istället. Om inte så ska den gipsas om igen, men.. detdär det tar vi där och då.

måndag 11 juli 2016

En ordentlig smäll på käften

Ibland så tycks det helt tydligt, behöva hända nånting innan man ska fatta värdet på sitt eget liv..
Nerdrogad till max på Keski-Pohjanmaan keskussairaala..
Vi hade äntligen fått ordnat Mia träningar igen i torsdags-fredags.
Jag red Puuhis två korta lektioner och jag fick en mycket tydligare feelis på vad det är jag söker efter i honom just nu och framöver. Och det kändes ju kul och framförallt motiverande!

Puuhis!
Jag skulle delta med ännu en häst lite senare på kvällen.
Men av någon underlig anledning så hann jag bara sitta upp, kolla sadelgjorden, skritta ett halvt varv innan hästen reagerar på nånting och reser sig upp, tappar balansen, faller bakåt.. med mig mitt under.
Det sista jag själv kommer ihåg är bilden av hästens framben uppe mot taket.

Sen kom smärtan.

Hela kroppen skrek. Vänsterben, vrist, knä, höft, ländrygg, bröstrygg, höger axel, höger arm och huvudet kändes "krossat".
Jag var väl vaken hela tiden men jag minns bara etapper utav det som händer senare.
En sak minns jag att jag hann tänka; jag känner i alla fall smärta i benen.. Vilket borde betyda att ryggen har klarat sig på nåt sätt i alla fall.

Första hjälpen kommer och en stund därefter ambulansen.
Jag kände mig bara så ledsen över att det gick såhär. Det kändes skit. Och jag fattade ingenting.

I ambulansen ger man massor med morfin och börjar klippa bort mera kläder..
Jag blev ännu tröttare och försökte stressat komma ihåg vad som hade hänt men hjärnan ville inte fungera bakåt. Då upprepar jag för mig själv: klarar jag mig en trejde gång utan att bli förlamad, ja då sjutton ska jag ta en paus och bara resa..

Snabbt som bara den skuttas jag in på sjukhuset i Kokkola och in i undersökningssalen där 17 personer står redo att ta emot mig. Alla var förberedda på det värsta, dvs höften krossad, förlamad från höft neråt och skadade organ och de var redo att operera direkt. Och jag måste säga, jag var inställd på det värsta jag också. Jag har aldrig någonsin upplevt ensån smärta i mitt liv och nu hade jag mycket stark värkmedicin på också.

De klämmer och känner, rusar vidare med mig till en massa olika röntgenapparater för att få se hur pass allvarliga skadorna var. Och alla var lika förvånade..

Inga skador från höften uppåt.
Vänster vrist var "fint" bruten och vänster knä hade antagligen hoppat ur led och sen när de hamnat och flytta mig så hade den hoppat tillbaka igen. Inga andra skador fanns.

I "vanliga" fall så dör du eller blir förlamad av sånahär olyckor och de hade inte sett att någon skulle ha klarat sig sådär bra tidigare. Skrämmande..

Jag blev inlagd på akuten.
De skulle göra mera undersökningar på hela kroppen, samt se så att alla organ faktiskt fungerar så som de ska. Jag sov mest eller låg och försökte komma ihåg alltihop. Allting var bara så ovanligt och konstigt.

Nästa dag blev det massor med vila, mera röntgen av olika slag och vristen placeras och gipsas. Fick lite besök under dagen och jag var så otroligt tacksam för det! <3
Sakta men säkert inser jag bara mer o mer, hur otroligt tur jag har haft. Helt sjukt tur. Att jag hade klarat mig med bara ett trasigt ben och en väldigt mörbultad kropp..

Jag var väldigt tacksam.

På lördag hade jag blivit mycket bättre och jag hade kunna ta mig upp ett par gånger på egen hand med kryckor förståss. Utan smärta var jag inte och det kommer jag inte att vara på ett bra tag men jag kunde ju röra på mig!!
 Sjukledigt, fysioterapi och starka värkmediciner skrevs ut och jag fick åka hem om jag själv ville.
Vilket jag ville ofc.

Nu är det de lilla lugna som gäller och så får jag se hur jag fortsätter sen efter.
Hur som haver så värderar jag saker och ting liite annolunda denna gång. Jag vill kunna gå och jag vill leva ännu ett par 10 år till. Det skulle så inte vara värt att förlora livet eller rörelseförmågan med hästandet. Det finns så mycket mera i livet än bara det. Det har varit och det är fortfarande en stor del av mitt liv, men nånting måste jag göra annorlunda.
Jamenar, senast så sa läkarna att jag fåår intee falla av eller skada ryggen på nåt sätt igen, för den är tillräckligt skadad och skör som den är. Den klarar helt enkelt inte flera skador.
Därför kan ingen fatta att min rygg bara är blå, men det finns inga inre skador.. Att jag har klarat mig undan med bara ett trasigt ben.. Det borde liksom inte gå.